Fågeljakt

Jaktprover för den här typen av hundar finns i två olika varianter och detta beror på att det främst är två olika typer av hundar som används till den här formen av jakt. Först ock främst är det spanieln som jag har nämnt tidigare och sedan är det wachtelhunden. Så olika prover finns för dessa hundar. Alltså ett prov för spanieln poch ett prov för wachtelhunden. För att hunden över huvud taget ska få delta i ett sådant här prov så måste den först göra ett vattenprov. Vid ett sådant här prov så tittar man på hundens förmåga att apportera bytet i vattnet. Sedan under själva fältprovet så tittar man på hundens förmåga att lyda och låta sig dirigeras och styras av föraren eftersom det vid den här sortens jakt är mycket noga att hunden befinner sig i närheten av sin förare. Den får alltså inte gå för långt ifrån föraren och därför är det viktigt att den lyder föraren när denne signalerar till hunden att den har gått för långt ifrån.

För stående hundar finns tre olika prover eller varianter av jaktprover. Dessa är fältprov, skogsprov och fjällprov. Fältprovet avser jakt på fasan och höns. Skogsprovet avser tjäder och orre och fjällprovet avser jakt på ripa. Det som man bedömer vid dessa prov är hundens förmåga att söka i olika vinriktningar. Man tittar också på hur effektivt den letar sig fram till en fågel samt hur den arbetar för att ta sig dit. Vidare tittar man också på hur den gör därefter , det vill säga hur den markerar och hur den visar för föraren när den väl har hittat ett byte och slutligen så tittar man på hur den apporterar. Sedan finns faktiskt ett moment till och det är att man tittar på hur hunden samarbetar med andra hundar för ibland så är det flera hundar vid en jakt och denna del är också viktig att ta hänsyn till.

Den andra sortens hundar som man använder vid fågeljakt är den sorten som man kallas för stötande och apporterande hundar. Så gott som alla hundar i den här gruppen är spaniel men det är vanligt förekommande att man använder sig av andra typer också men oftast så är det då varianter av cocker spaniel eller engelsk springer spaniel. Den här sortens hundar arbetar som så att de söker igenom den aktuella terrängen. Detta gör den ”under bössan” vilket innebär att hunden rör sig så pass nära föraren för att föraren ska kunna skjuta det vilt som hunden markerar med endast ett skott. Detta betyder alltså att hunden i sidled inte ska vara längre bort än tjugo meter från föraren och framför inte längre bort än tio meter. Vapnet som används här är hagelgevär. Hunden ska efter att den har markerat stanna kvar och vara still tills jägaren har skjutit och sedan ska den vänta på signal att hämta bytet när jägaren har gett den signal om detta.

Det som skiljer de stående fågelhundarna från andra fågelhundar är just som namnet också antyder deras förmåga att stå för fågel. Förr kallades dessa hundar för hönshundar. Den här sortens hund söker sig till bytet genom vittringen. Den söker i sicksack mot vinden. Hunden är alltid lös när den söker och jägaren har alltid uppsikt över hunden. När hunden får kontakt med en fågel så fryser den till och detta är tecknet som den ger till jägaren. När hunden väl fryser till så väntar den tills jägaren kommer fram och ger kommando till hunden att den ska avancera. När den väl får kommandot så rusar den fram för att skrämma fågeln. Därefter så gäller det för hunden att lugna sig för att jägaren ska kunna skjuta fågeln. Vanligtvis så skjuter man fågeln med ett hagelgevär. Sedan ska hunden vänta på ytterligare en signal för att apportera den nedskjutna fågeln.

Det som vi ibland kallar för fågelhundar är alltså olika raser av hundar och då främst jakthundar som har avlats fram fågeljakt specifikt. Idag så är det väldigt vanligt att dessa raser används som sällskapshundar också. Men även som utställningshundar samt till olika former av hundsport. Dock används dessa hundar även till jakt efter småvilt. Med småviltjakt menar man jakt på till exempel rådjur och hare. Till och med 1994 var fågelhundar enligt den nordiska kennelunionen en egen kategori, alltså fågelhundar men detta ändrade man på 1995 och anpassade det till den internationella hundorganisationens uppdelning och numera så delas de alltså in i två olika kategorier eller grupper som man snarare brukar kalla det, nämligen stående fågelhundar samt stötande och apporterande fågelhundar. Jag kommer i det nästkommande inlägget att skriva mer om dessa två olika grupper för att förklara skillnaden mellan dem och detta för att ni ska veta varför de delas in i just dessa grupperingar.

Jakt efter ripa håller på under både på hösten och på vintern i Sverige. När man jagar ripa jagar man både dalripa samt fjällripa. När man jagar ripa under hösten så gör man det med antingen stående hund eller stötande hund. Vinterjakten däremot sker vanligtvis med smygjakt. När det gäller smyglakt så använder man sig av kulvapen. Det finns begränsat vilka kalibrar som är tillåtna. Det finns även en annan jaktform som kallas för snarningsjakt men den här metoden av jakt kräver en speciell utbildning och är alltså därmed inte lika vanlig som de andra två metoderna som jag nämnde ovan. Ripjakt bedrivs först och främst kring fjällkedjan och den här jakten, alltså jakten efter ripa har blivit populärare och man har sett att intresset för detta har vuxit. Framför allt har det att göra med att staten i början av 90-talet upplät dagkortsjakt på småvilt på renbetesfjällen.

Som jag nämnde lite kort i det förra inlägget så finns det i Sverige fyra olika arter av duva och det är endast en av dessa arter som jagas, nämligen ringduvan. Ringduvan är ett vanligt byte och den jagas över stora delar av Sverige. Framför allt så jagas den av lantbrukare som inte gillar att duvorna eftersom de äter mycket på de nysådda åkrarna plus att deras spillning förorenar mogna grödor vilket i sin tur leder till att lantbrukarna förlorar mycket av sina grödor vilket påverkar lantbrukarna negativt ekonomiskt sätt. I södra Sverige är duvjakt tillåtet mellan september och februari, i mellersta Sverige från mitten av augusti till och med hela december och i norra Sverige mellan från augusti till oktober. När man jagar ringduva liksom när man jagar gäss eller änder så måste man alltid ha med sig en hund. Hunden ska kunna apportera eller markera fåglarna som skjuts ner.

Det enda som jag visste om fågeljakt var att man jagade duvor. Jag hade ingen aning om att man jagade andra fåglar också och verkligen inte vilka det i så fall var. Så det här var det första som jag började söka på. Det som jag fick fram då var att man faktiskt jagar väldigt många olika fåglar. Man delar även in fågeljakt i olika kategorier. Den första kategorin är jakt efter skogsfågel och hit räknas fåglar som tjäder, orre och järpe. Sedan finns också ripjakt då man alltså jagar ripa, både dalripa och fjällripa. Sedan har vi också jakt efter änder och gäss som räknas som en egen kategori. Vidare har vi jakt på kråkfåglar och dessa finns det många olika arter av och sist men inte minst har vi då också duvjakt. I Sverige finns fyra olika arter av duvor men det är bara den ena av de som jagas, nämligen ringduvan.

Jag jagar inte och har aldrig gjort det heller. Än så länge så har jag inte heller planer på att börja men man ska aldrig säga aldrig. Man vet inte vad som händer i framtiden så vem vet, en dag kanske jag också börjar med även om det inte känns så just nu. Den här killen som jag träffade berättade en del för mig. Det var inte så mycket men det var ändå lite grann och när jag senare kom hem började jag söka information om det här med fågeljakt. Informationen var utspridd och inte så lätt att hitta. Så jag tänkte att jag ska skriva en blogg om det här som gör det lättare för folk som hamnar i samma situation som jag gjorde att hitta information. Jag kommer att skriva mycket enkelt och det kommer i första hand att rikta sig till nybörjare men kanske kommer det även att finnas något här för dig som redan kan lite om det.

Anledningen till att jag skriver den här bloggen var att jag för ett tag sedan lärde känna en person som berättade för mig att han på sin fritid håller på men jakt och då speciellt med fågeljakt. Jag som inte kan någonting om det kände mig så dum där jag bara stod och gapade och hade inga som helst frågor att ställa eftersom jag inte vet någonting om det här med jakt och då speciellt om fågeljakt. Eller egentligen är det fel att säga att jag inte hade några frågor, för detta hade jag. Jag hade massor med frågor eftersom jag inte kan något om detta ämne alls men jag visste inte var jag skulle börja. Jag ville veta så mycket så jag visste inte vad jag skulle börja med att fråga. Så jag sade bara till honom som det var. ”Jag kan ingenting om det här. Berätta om det så att jag får en uppfattning om vad det är.”